Jag har ett litet projekt som går ut på att läsa igenom alla mina seriealbum. Och de är ganska många: Från Tintin, Johan & Lotta, Asterix, Spirou och Lucky Luke till Kalle Anka, Johan & Pellevin, Starke Staffan och Smurfarna samt många måååånga mer.

Jag var under flera år medlem i Tintins Äventyrsklubb och Serieförlagets bokklubb. Det blev således ett och annat album under årens lopp. Senast hade turen kommit till Linda & Valentins äventyr och albumet Vårdagsjämningens hjältar (i originalet Les Heros de L’Equinoxe).

Historien går i korta ordalag ut på att fyra hjältar från olika världar reser till planeten Simlane för att övervinna en mängd utmaningar och nå barnens ö Filena. Planetens egna befolkning har blivit för gammal och skröplig för att klara denna utmaning. Om en hjälte lyckas med uppgiften blir han fader till en ny generation simlianer. Detta sker ungefär vid var hundrade vårdagjämning. Den tappre Valentin är Galaxitys utvalde representant för Jorden.

Berättelsen handlar egentligen om ideologier. De tre andra kämparna representerar var sin ideologisk riktning. En är uppenbarligen kommunist och kommer från en kollektivistisk planet där individerna reducerats till ren statistik och där all verksamhet industrialiserats. En annan är fascist och kommer från en planet vars enda mål tycks vara att under svärdet ”rena universum med eld och blod”. Den tredje är ekofundamentalist och kommer från en utvecklingsfientlig planet där all civilisation gått tillbaka och ersatts av en mycket enkel tillvaro utan tekniska hjälpmedel.

Men Valentin representerar ingen extrem ideologi. Då hjältarna nått sitt mål (ett tempel på öns topp) så får de berätta vilken framtid de önskar för planetens kommande generation. De tre övriga hjältarna för fram sina ideologiska visioner. Alla föreställer sig en ganska inskränkt framtid, avgränsad av deras ideologiska ideal. Men Valentin vill enbart att hans avkomma skall vara fri och lycklig. Att hans söner och döttrar skall få göra som de vill utan piska och koppel. Därför blir han utvald att bli fader till Simlanes barn.

En vacker allegori egentligen. Ideologier vill alltid ändra på människor och styra om dem efter den egna uppfattningen om vad som är ”bra” och ”rätt”. Men ideologierna speglar inte verkligheten. De speglar åsikter om hur verkligheten borde vara. Ideologierna kan aldrig veta vad som är bra för folk. Det kan endast människorna själva veta. Liberalismen är inte en ideologi som tror på ett utopiskt lyckorike vid den politiska regnbågens slut. Liberalismen är pragmatisk och antiidealistisk. Den utgår ifrån den värld vi lever i och förespråkar alla människors rätt att göra det bästa av sin tillvaro. Inte att vi skall omforma människorna för att passa in i våra politiska mallar.

Av just den anledningen väljer jag att kalla mig ”liberal”.

Martin Ekdahl

Artikeln kan även läsas på Liberal Demokrati.

• Share